Surfcamp

Yeh i'm a surfer!

...eller inte! Nej man ska väl inte överdriva begåvningen. Men jag vet nu i alla fall hur man gör och då och då bemästrade jag denna konst men kanske inte så graciöst som en riktig surfare.

Bussen avgick från Wellington Street inne i Perth 07:00 på lördag morgonen. Lite småtrötta satte vi (jag, Karin, Helena och Linsey) oss i den surfinspirerande bussen och somnade på direkten. Tur var väl det inför första dagen på brädan, eller snarare i vattnet brevid brädan. Vi anlände till Lancelin beach vid halv nio tiden och där väntade te, kaffe, kakor och frukt innan teorilektionen satte igång i vardagsrummet. Denna varade dock inte så länge utan snart var vi redan ute och valde våtdräkter, solhattar och surfbrädor. Redo för vågorna gick vi i samlad trupp ner till stranden som låg fem minuters gångväg bort från Beach house där alla på skolan bodde. Innan vi gick i vattnet så var det uppvärmning och stretching på stranden i samla trupp.

Huset var relativt nybyygt och mycket najs. På övervåningen fanns ett stort vardagsrum med storbilds-TV, en massa filmer för de lata kvällarna, soffor, beanbags att somna i och ett biljardbord. På den stora balkongen utanför spenderade vi eftermiddagarna liggandes i hängmattor och beanbags. Man är ju rätt trött efter sex timmars surfande så det blev en hel del slappande medan historier om dagens surfäventyr avbytte varandra. På kvällarna serverades goda middagar beståened av exempelvis barbeque och tacos vid långbord på den stora balkongen. Lunchen som bestod av färska baguetter, snikers, frukt och kakor åts på stranden. Som ni hör så var maten en av höjdpunkterna på denna resa.

Som ni vet är världen liten och detta visade sig även här på denna sufrcamp. Vi kanske var tjugo personer på skolan och en av dem, en finsk kille, visade sig gå i samma kurs som mig kom vi fram till. Har aldrig sett honom förrut för det är en stor klass så det var ett samanträffande. Som att det inte skulle vara nog så kom det nästa dag en finsk tjej, Saana, som pluggar i Melbourne. Tror ni inte att hon känner Emma Dorenius, en klasskamrat till mig i Karlstad som nu pluggar på samma universitet som Saana i Melbourne. Asså ibland blir jag mörkrädd!

Så till mina surfegenskaper. Kan väl säga som så att det inte var så svårt att stå på brädan men att bemästra konsten att göra det snyggt är en helt annan sak. Ni får väl döma själva av filmen. Men som vanligt så får man ju inte det bästa på film, haha!

Tillbaka i Perth klockan fyra på tisdag eftermiddag med en värkande kroppar var vi mycket nöjda med utflykten och vad vi åstakommit i vattnet. Alla var inte lika övertygade om att dem skulle surfa igen men det är jag! Jag ska, om jag har tid innan jag åker hem, även försöka lära mig konsten att surfa.

Hej då!